Medeltiden · 1300-talet
Nominalism
Allmänbegrepp som ”människa” eller ”rött” är bara namn; det som finns är enskilda ting. Ockhams rakkniv: anta inte fler saker än du behöver.
Natten till den 26 maj 1328 rider några franciskanbröder i hemlighet ut ur påvestaden Avignon. En av dem är engelsmannen William från byn Ockham, som i fyra år har väntat på en dom i en kätteriprocess. Under väntan har han läst påvens skrifter om fattigdomen och kommit fram till att påven själv är kättare. Han flyr till kejsaren i München och återvänder aldrig.
Ockham hade då redan skrivit de verk i logik och teologi som gör honom till den främste företrädaren för nominalismen. Den utgår från en fråga som låter oskyldig. När vi säger människa, finns det då något utöver de enskilda människorna som ordet syftar på?
Bakgrund
Frågan om allmänbegreppen, universalierna, hade följt medeltidens filosofi sedan Boethius. Realisterna hävdade med Platon eller Aristoteles att det finns en gemensam mänsklig natur som alla människor har del i. Redan på 1100-talet invände Roscelinus och Abelard att bara enskilda ting finns. Men skolastikens stora system på 1200-talet byggde på en måttlig realism: naturen finns i tingen, och förståndet lyfter fram den.
År 1277 fördömde biskopen i Paris en rad teser som tycktes begränsa Guds makt. Efter det blev Guds allmakt en ledande tanke. Gud kan göra allt som inte innebär en motsägelse. Han hade kunnat skapa en helt annan värld, och han kan skapa vilket ting som helst utan något annat.
Ockham, som studerade i Oxford omkring 1320, drog slutsatserna. Om Gud kan skapa Sokrates utan att skapa något annat, så kan det inte finnas en mänsklig natur som Sokrates delar med Platon. Varje ting är helt och hållet enskilt.
Grundtankar
Bara enskilda ting finns
Det finns den här människan och den där, men ingen mänsklighet som finns i dem båda. Det allmänna är ett begrepp i tanken, ett naturligt tecken som står för många ting på en gång, så som rök är ett tecken för eld. Ordet människa är i sin tur ett tecken för begreppet. Likheten mellan Sokrates och Platon behöver ingen ytterligare förklaring.
Anta inte mer än du behöver
Principen som har fått Ockhams namn säger att man inte ska anta flera ting än nödvändigt. Ockham skriver ungefär att mångfald aldrig ska sättas utan nödvändighet. Han använde den mot skolastikens många abstrakta storheter. Rörelse är inget ting vid sidan av den kropp som rör sig. Det räcker med kroppen och de platser den befinner sig på.
Kunskap börjar med det enskilda
Vi känner först det enskilda tinget, direkt, i det Ockham kallar intuitiv kunskap. Genom den vet vi att tinget finns och hur det är beskaffat just nu. Allmän kunskap bygger på sådana möten. Det som inte är uppenbart av sig självt, känt genom erfarenhet eller givet av skriften kan vi inte göra anspråk på att veta.
Världen kunde ha varit annorlunda
Eftersom Gud är fri finns inga nödvändiga samband mellan skilda ting. Elden bränner, men Gud kunde låta bli att medverka. Naturens ordning är pålitlig för att Gud har valt den, inte för att den måste vara så. Hur världen är beskaffad kan man därför inte räkna ut. Man måste undersöka den.
Tro och vetande har var sitt område
Ockham godtar inte Thomas bevis för att Gud finns, att Gud är en eller att själen är odödlig. Det är trossatser, som är säkra genom uppenbarelsen men som förnuftet inte kan visa. Teologin är ingen vetenskap i Aristoteles mening. Filosofin får å sin sida arbeta utan att behöva leda fram till teologiska slutsatser.
Utveckling
- ca 1090–1140
Föregångarna
Roscelinus ska ha kallat det allmänna en röstfläkt. Abelard utvecklar en mer genomtänkt lära där det allmänna är ord med betydelse.
- ca 1317–1328
Ockham i Oxford och Avignon
Ockham skriver sin kommentar till Sentenserna och Summa logicae. Efter flykten 1328 skriver han nästan bara om kyrkans och kejsarens makt.
- ca 1330–1360
Buridan och Parisfysiken
Johannes Buridan undervisar hela sitt liv vid artesfakulteten i Paris. Han utvecklar läran om impetus, en kraft som följer med den kastade kroppen. Eleven Nicole Oresme prövar tanken att jorden roterar.
- 1400-talet
Den nya vägen
Universiteten delas mellan den gamla och den nya vägen. Gabriel Biel i Tübingen för Ockhams teologi vidare till den generation som utbildar Martin Luther.
Invändningar
Utan gemensam natur ingen vetenskap
Realisterna svarade att vetenskap handlar om det allmänna. Om det inte finns någon mänsklig natur, vad är då läkekonsten kunskap om? Och varför passar begreppet människa på Sokrates och Platon men inte på en åsna, om de inte verkligen har något gemensamt? Ockham svarar att de helt enkelt liknar varandra. Kritikerna menar att likheten i så fall är just det gemensamma som skulle förklaras.
En nyckfull Gud och ett osäkert vetande
Om Gud kan göra allt som inte är motsägelsefullt kunde han låta mig se en stjärna som inte finns. Ockham medger det. Nicolaus av Autrecourt drog på 1340-talet slutsatsen att vi inte säkert kan veta något om orsaker eller substanser, och han tvingades bränna sina skrifter. Motståndarna såg här att vägen leder till skepticism.
Det goda blir ett påbud
Om inget är gott i sig och Guds vilja inte är bunden av något, tycks rätt och fel bero på vad Gud råkar befalla. Ockham skriver att Gud kunde befalla en människa att hata honom, och att det då vore förtjänstfullt. Thomister har sett detta som slutet för naturrätten. Försvarare påpekar att Ockham också talar om ett rätt förnuft som binder människan.
Arvet
Kartan visar en linje från skolastiken, av typen reaktion, och en linje vidare till empirismen. Kravet att börja i det enskilda och i erfarenheten, misstron mot abstrakta storheter och tanken att naturens samband inte går att härleda ur begrepp återkommer hos Locke och Hume, som knappast läste Ockham men ärvde frågorna genom universiteten.
Parisfysikernas läror om rörelse lästes ännu på Galileis tid. Luther kallade Ockham sin lärare, och reformationens skarpa gräns mellan tro och förnuft har en förhistoria här. Ockhams politiska skrifter, som hävdar att påven inte har makt över furstarna och att ett kyrkomöte kan stå över påven, användes under de följande århundradena.
Ockhams rakkniv är i dag en tumregel i all vetenskap: av två förklaringar som stämmer lika bra med iakttagelserna väljer man den enklare. Frågan om allmänbegreppen är fortfarande öppen i filosofin, till exempel när man frågar om tal och naturlagar finns.
Vanliga missförstånd
- ”Ockham uppfann rakkniven.”
- Principen finns hos Aristoteles och hos Ockhams egen lärargeneration. Namnet rakkniv kom först på 1800-talet. Den vanliga latinska formuleringen om att entiteter inte ska mångfaldigas finns inte i hans skrifter.
- ”Rakkniven säger att den enklaste förklaringen är sann.”
- Den säger att man inte ska anta mer än man har skäl för. Ockham gör dessutom undantag för det som erfarenheten eller skriften kräver, och han trodde på en hel del som inte var enkelt.
- ”Nominalismen förnekar att begrepp betyder något.”
- Ockham anser att begreppen är verkliga tillstånd i själen och att de på ett naturligt sätt står för tingen. Det han förnekar är att det finns allmänna ting utanför själen.
Att läsa
- Summa logicae, del 1William av Ockham · ca 1323
Läran om termer. Här finns hans mogna syn på allmänbegreppen. Systematisk och förvånansvärt klar.
- Kommentar till Sentenserna (Ordinatio), distinktion 2William av Ockham · ca 1318
Den utförliga uppgörelsen med alla former av realism, också Duns Scotus.
- Summulae de dialecticaJohannes Buridan · ca 1340–1358
Senmedeltidens stora lärobok i logik, av en lärare som aldrig lämnade filosofin för teologin.
Släktskap
Varifrån
- Reagerar motSkolastik
Ockham förkastar skolastikernas tro på verkliga allmänbegrepp. Bara enskilda ting finns.
Vart sedan
- Förs vidare avEmpirism
Om bara enskilda ting finns måste kunskapen börja i erfarenheten av dem. Det är en tanke som empiristerna för vidare.