1800-talet · 1810–1850-talet
Pessimism och viljefilosofi
Bakom föreställningarnas värld finns en blind, omättlig vilja som skapar lidande. Lindring finns i konsten, medlidandet och att släcka viljan, med tydlig inspiration från indisk filosofi.
Våren 1820 anslår en trettiotvåårig privatdocent sina föreläsningar vid universitetet i Berlin. Han har valt samma timme som den berömde professor Hegel, vars filosofi han anser vara tomt ordsvall. Hegel har ett par hundra åhörare. Docenten får fem. Nästa termin kommer ingen, och han föreläser aldrig mer.
Docenten heter Arthur Schopenhauer. Två år tidigare har han gett ut Världen som vilja och föreställning, som nästan ingen har läst. Boken hävdar att världens innersta väsen är en blind drift, långt ifrån det förnuft som Hegel talar om, och att livet därför i grunden är lidande. Går det att se det så och ändå leva?
Bakgrund
Schopenhauer föddes 1788 i Danzig som son till en rik köpman. Som sjuttonåring reste han med föräldrarna genom Europa och såg bland annat galärslavar i Toulon. Han skrev senare att han i den åldern greps av livets jämmer så som Buddha i sin ungdom. Fadern dog strax efteråt, troligen för egen hand, och arvet gjorde sonen ekonomiskt oberoende för livet.
Filosofiskt utgick han från Kant, som hade skilt mellan världen som den framträder för oss och tinget i sig, som vi inte kan känna. Fichte, Schelling och Hegel hade strukit tinget i sig och gjort allt till förnuft. Schopenhauer ansåg att de hade förrått Kant. Han ville i stället säga vad tinget i sig är.
Den tredje källan kom från Indien. Omkring 1814 fick han i handen en latinsk översättning av upanishaderna, gjord från persiska. Där och i de första västerländska skildringarna av buddhismen fann han sin egen tanke: mångfalden är ett sken, och lidandet kommer ur begäret.
Grundtankar
Världen är min föreställning
Allt jag känner till finns för mig som föreställning, ordnat i tid, rum och orsakssamband. De formerna kommer från mitt eget förstånd, som Kant visade. Jag känner ingen sol och ingen jord. Jag känner ett öga som ser en sol och en hand som känner en jord. Så långt är världen ett sken, det som indierna kallar Mayas slöja.
Tinget i sig är vilja
En sak känner jag inifrån, och det är min egen kropp. Utifrån är den ett föremål bland andra. Inifrån upplever jag den som strävan, hunger och drift. Schopenhauer drar slutsatsen att detsamma gäller allt. Det som i stenen visar sig som tyngd och i växten som tillväxt är samma blinda, mållösa vilja som i oss blir begär.
Livet pendlar mellan plåga och leda
Att vilja är att sakna, och att sakna är att lida. När ett begär uppfylls känner vi en kort lättnad. Sedan kommer antingen ett nytt begär eller tomheten. Livet svänger som en pendel mellan smärta och leda. Eftersom viljan är en och delad på många livnär den sig på sig själv, och varje varelse lever på andras bekostnad.
Konsten ger en stunds frihet
Inför ett konstverk kan vi glömma oss själva och se tingen utan att vilja ha dem. För en stund är vi rent betraktande, och viljans hjul står stilla. Musiken står högst av konsterna. De andra avbildar världens former. Musiken uttrycker viljan själv, och därför griper den oss så direkt.
Medlidandet är moralens grund
Skillnaden mellan mig och andra hör till skenet. Den som anar det känner den andres lidande som sitt eget. All verklig godhet kommer ur medlidande, och en förnuftsregel som Kants räcker inte. Medlidandet omfattar också djuren. Helgonet och asketen går ett steg längre och slutar vilja. Schopenhauer kallar det viljans förnekelse och jämför med nirvana.
Utveckling
- 1813–1818
Systemet blir till
Doktorsavhandlingen om den tillräckliga grundens princip följs av huvudverket, skrivet i Dresden före trettio års ålder.
- 1820–1850
De tysta åren
Efter misslyckandet i Berlin bor Schopenhauer från 1833 ensam i Frankfurt med sin pudel. Han ger 1844 ut en andra del av huvudverket, som går lika obemärkt förbi.
- 1851–1860
Berömmelsen
Essäsamlingen Parerga och Paralipomena blir en succé. Efter de misslyckade revolutionerna 1848 passar hans misstro mot framsteget tiden.
- 1860–1900
Efterverkan
Richard Wagner skriver Tristan och Isolde under intryck av läsningen. Den unge Nietzsche kallar Schopenhauer sin uppfostrare. Eduard von Hartmann gör det omedvetna till system.
Invändningar
Hur kan man känna det som inte går att känna?
Om tinget i sig ligger bortom all erfarenhet, som Kant lärde, kan Schopenhauer inte veta att det är vilja. Den vilja jag upplever i mig själv är given i tiden och är alltså redan föreställning. Schopenhauer medgav i andra delen av sitt verk att viljan bara är den tunnaste slöjan över tinget i sig. Kritiker menar att hela bygget då vilar på en liknelse.
Hur kan viljan förneka sig själv?
Om allt är vilja, och förståndet bara är viljans tjänare, varifrån kommer då kraften att vända sig mot den? Schopenhauer talar om en nåd som drabbar asketen. Det ligger nära den kristna teologi han avvisade. Han levde inte heller själv som asket: han åt gott, gick på teater och bevakade sina tillgångar noga.
Pessimismen är en svaghet
Nietzsche började som lärjunge och blev den hårdaste kritikern. Att döma ut livet på grund av lidandet är ett tecken på trötthet, menade han. Medlidandet mångfaldigar lidandet i världen. Den starke säger ja till livet med all dess smärta och skulle vilja leva det om och om igen. Viljan ska bejakas.
Arvet
Kartan visar tre linjer in. Från Kant kommer skillnaden mellan företeelse och ting i sig. Från vedanta och buddhismen kommer tanken att mångfalden är sken och att befrielsen ligger i att begäret upphör. Schopenhauer var den förste store västerländske filosof som tog indiskt tänkande på allvar. En linje går ut till Nietzsche och existensfilosofin.
Tanken att förnuftet är ett tunt skal över omedvetna drifter, och att könsdriften styr mer än vi vill veta, pekar fram mot Sigmund Freud, som medgav släktskapet. Ingen filosof har betytt mer för konstnärer. Wagner, Tolstoj, Thomas Mann, Strindberg och Samuel Beckett läste honom.
Han var också tidig med att kräva hänsyn till djur och angrep vivisektionen. Den som har känt att nästa köp eller nästa framgång inte gjorde henne nöjdare än den förra har mött hans beskrivning av viljan i egen erfarenhet.
Vanliga missförstånd
- ”Schopenhauer förespråkade självmord.”
- Han avvisade det. Den som tar sitt liv vill egentligen leva och är bara missnöjd med villkoren. Självmordet bejakar viljan och förnekar den inte.
- ”Med vilja menade han viljestyrka.”
- Viljan är blind och utan mål, och den finns också i stenar och växter. Det medvetna beslutet är bara dess yta. Därför menar han att vi inte kan välja vad vi vill.
- ”Schopenhauer var buddhist.”
- Han kände buddhismen genom få och ofullständiga källor och formade sitt system innan han läste dem. Han såg likheten som en bekräftelse. Hans lära om en enda vilja bakom allt har ingen motsvarighet i buddhismen.
Att läsa
- Aforismer om levnadsvishetArthur Schopenhauer · 1851
Ur Parerga. Råd om vad man är, vad man har och vad man är i andras ögon. Kvick, bitter och lättläst.
- Världen som vilja och föreställning, bok 4Arthur Schopenhauer · 1818
Etiken: lidandet, medlidandet och viljans förnekelse. Han skriver klarare än någon annan tysk filosof.
- Om moralens grundvalArthur Schopenhauer · 1840
En prisskrift som angriper Kants pliktetik och sätter medlidandet i dess ställe. Den fick inget pris.
- Schopenhauer som uppfostrareFriedrich Nietzsche · 1874
En ung lärjunges porträtt, skrivet innan han bröt med läraren.
Släktskap
Varifrån
- Bygger påBuddhism
Schopenhauer fann sin egen lära om lidandet och viljans släckande bekräftad i buddhismen.
- Bygger påVedanta
Schopenhauer läste Upanishaderna i latinsk översättning och kallade dem sitt livs tröst.
- Bygger påKants transcendentalfilosofi
Schopenhauer såg sig som Kants ende sanne arvtagare. Världen som föreställning är Kants värld av framträdelser.
Vart sedan
- Förs vidare avExistensfilosofins förelöpare
Den unge Nietzsche kallade Schopenhauer sin uppfostrare, och behöll viljan som grundbegrepp även när han förkastade pessimismen.