Tidigmodern tid · 1780-talet
Kants transcendentalfilosofi
Syntesen av rationalism och empirism: erfarenheten ger innehållet, men förnuftet ger formen, som tid, rum och kausalitet. Vi känner tingen som de framträder för oss, aldrig som de är i sig.
I den preussiska hamnstaden Königsberg bor på 1770-talet en professor i logik som aldrig har rest längre än några mil hemifrån. Han är femtio år, omtyckt som föreläsare och har i över tio år inte gett ut något av vikt. Vännerna undrar vad han håller på med.
Immanuel Kant håller på med en enda fråga. Den skotske filosofen David Hume har visat att erfarenheten aldrig kan bevisa att en orsak måste följas av sin verkan. Ändå bygger hela Newtons fysik på nödvändiga lagar. Hur är sådan kunskap möjlig? Svaret kommer 1781 i en bok på åttahundra sidor, Kritik av det rena förnuftet.
Bakgrund
Kant var skolad i den tyska rationalismen efter Leibniz och Wolff. Den lärde att förnuftet ensamt kan bevisa att Gud finns, att själen är odödlig och att världen har en början. Kant undervisade själv i den traditionen och såg att dess företrädare kom till motsatta resultat utan att någon kunde avgöra tvisten.
Empiristerna hade en annan svaghet. Om all kunskap kommer från sinnena, och sinnena bara visar att en sak följer på en annan, finns ingen grund för naturlagarnas nödvändighet. Hume drog den slutsatsen. Kant skriver att det var Hume som väckte honom ur hans dogmatiska slummer.
Hans lösning var att vända på förhållandet mellan kunskap och föremål. Han jämförde själv med Kopernikus, som förklarade himlakropparnas rörelser genom att låta åskådaren röra sig. Tänk om det inte är kunskapen som rättar sig efter tingen. Tänk om tingen, så som vi erfar dem, rättar sig efter vårt sätt att erfara.
Grundtankar
Vi känner tingen som de framträder
Det vi erfar är företeelser, tingen sådana de visar sig för varelser med våra sinnen och vårt förstånd. Hur tingen är i sig själva, oberoende av all erfarenhet, kan vi inte veta. Kant förnekar inte att de finns. Han drar en gräns för kunskapen, och innanför den gränsen är vetenskapen säker.
Formen kommer från oss
Rum och tid är inga egenskaper hos tingen i sig. De är former för vår åskådning, som glasögon vi inte kan ta av. Förståndet ordnar sedan intrycken med tolv grundbegrepp, bland dem orsak och substans. Därför kan vi i förväg veta att allt vi någonsin erfar har en orsak. Tankar utan innehåll är tomma, och åskådningar utan begrepp är blinda.
Förnuftet kan inte bevisa Gud, själ eller världens början
När förnuftet lämnar erfarenheten trasslar det in sig. Det går att bevisa att världen har en början i tiden och lika väl att den saknar en. Sådana motsägelser visar att frågan ligger utanför vad vi kan veta. Gudsbevisen faller alla. Kant skriver att han har fått upphäva vetandet för att ge plats åt tron.
Handla så att din regel kunde gälla som lag för alla
Moralens grund är det kategoriska imperativet. Den som lånar pengar med ett löfte hon inte tänker hålla kan inte vilja att alla gör likadant, för då skulle ingen tro på löften. Plikten gäller utan villkor. En handlings moraliska värde ligger i att den görs av plikt, inte i dess följder eller i vad man har lust till.
Människan är ett mål i sig
En annan formulering av samma lag: behandla aldrig mänskligheten, i din egen person eller någon annans, enbart som medel, utan alltid också som mål. Ting har ett pris, och människor har värdighet. Värdigheten kommer av att människan kan ge sig själv lagen. Det är vad Kant menar med autonomi, och det är vad frihet är.
Utveckling
- 1755–1770
Den förkritiske Kant
Kant skriver om astronomi, jordbävningar och metafysik inom den rådande skolfilosofin och föreslår att solsystemet har bildats ur ett gasmoln.
- 1770–1781
Det tysta årtiondet
Nästan inget ges ut. Kant arbetar på det som blir den första kritiken.
- 1781–1790
De tre kritikerna
Kritik av det rena förnuftet 1781 behandlar kunskapen, Kritik av det praktiska förnuftet 1788 moralen och Kritik av omdömeskraften 1790 skönheten och naturens ändamål.
- 1790–1804
De sena skrifterna
Kant skriver om religion, rätt och historia. Skriften Om den eviga freden 1795 föreslår ett förbund av fria stater. Han dör i Königsberg 1804.
Invändningar
Tinget i sig går inte ihop
Friedrich Jacobi påpekade 1787 svårigheten. Kant säger att tingen i sig ger upphov till våra förnimmelser. Men orsak är en kategori som bara gäller inom erfarenheten. Utan tinget i sig kommer man inte in i systemet, skrev Jacobi ungefär, och med det kan man inte stanna där. De tyska idealisterna löste problemet genom att stryka det.
Får man inte ljuga för en mördare?
Benjamin Constant invände 1797 att en ovillkorlig sanningsplikt gör samhället omöjligt. Om en mördare frågar var din vän gömmer sig, måste du då svara ärligt? Kant svarade ja. De flesta läsare har ansett att svaret visar felet med en etik som bortser från följderna. Nutida kantianer menar att Kant tillämpade sin egen princip dåligt.
En tom formel
Hegel hävdade att kravet på att regeln ska kunna gälla för alla inte ger något innehåll. Nästan vilken regel som helst går att göra allmän utan motsägelse, om man inte redan förutsätter institutioner som egendom och löften. Moralen får sitt innehåll från ett samhälles levda seder, inte från den enskildes förnuft.
Arvet
Kartan visar två linjer in, från rationalismen och från empirismen, som Kant ville förena och begränsa. Två linjer går ut. De tyska idealisterna Fichte, Schelling och Hegel tog hans tanke om det verksamma förnuftet och lät det skapa hela verkligheten. Schopenhauer behöll skillnaden mellan företeelse och ting i sig och gjorde tinget i sig till en blind vilja.
Nästan all senare filosofi förhåller sig till Kant. Frågan om vad vårt eget sätt att uppfatta bidrar med till det vi uppfattar återkommer i fenomenologin, i språkfilosofin och i dagens kognitionsforskning, som beskriver hur hjärnan bygger upp en bild av världen.
Formuleringen i FN:s förklaring om de mänskliga rättigheterna 1948 att alla människor är födda fria och lika i värde ligger nära Kants tal om värdighet. Samma tanke ligger under kravet på samtycke i vård och forskning: en människa får inte användas enbart som medel.
Vanliga missförstånd
- ”Det kategoriska imperativet är den gyllene regeln.”
- Kant avvisar jämförelsen i en fotnot. Den gyllene regeln utgår från vad jag själv skulle vilja råka ut för, och en brottsling kunde då åberopa den mot sin domare. Imperativet frågar vad som kan gälla som lag för alla förnuftiga varelser.
- ”Kant ansåg att världen bara finns i vårt huvud.”
- Han skrev ett särskilt avsnitt mot den tolkningen. Tingen finns oberoende av oss. Det vi bidrar med är formen för hur de kan erfaras.
- ”Kant ansåg att känslor saknar moraliskt värde.”
- Han menade att en handlings moraliska värde ligger i att den görs av plikt. Han förbjöd inte att man också tycker om att göra gott, och i sina sena skrifter säger han att vi bör odla medkänsla.
- ”Grannarna ställde klockan efter Kants promenad.”
- Anekdoten kommer från Heinrich Heine, som skrev en generation senare och med satirisk avsikt. Att Kant levde regelbundet är däremot belagt av hans samtida.
Att läsa
- Grundläggning av sedernas metafysikImmanuel Kant · 1785
Moralfilosofin på under hundra sidor. Första avsnittet börjar i vardagens moraluppfattning och är den lättaste vägen in.
- Svar på frågan: Vad är upplysning?Immanuel Kant · 1784
Kort och klar. Visar att Kant kunde skriva för en bred publik när han ville.
- Prolegomena till varje framtida metafysikImmanuel Kant · 1783
Kants egen sammanfattning av den första kritiken, skriven sedan ingen hade förstått boken.
- Kritik av det rena förnuftet, förorden och inledningenImmanuel Kant · 1781, omarbetad 1787
Huvudverket är mycket krävande. Förordet till andra upplagan förklarar den kopernikanska vändningen.
Släktskap
Varifrån
- Bygger påRationalism
Av rationalisterna behåller Kant tanken att viss kunskap inte kommer ur erfarenheten.
- Bygger påEmpirism
Kant skrev att Hume väckte honom ur hans dogmatiska slummer. Av empiristerna behåller han att kunskapen börjar med erfarenheten.
Vart sedan
- Förs vidare avTysk idealism
Fichte, Schelling och Hegel utgår alla från Kant och försöker komma förbi hans gräns mot tinget i sig.
- Förs vidare avPessimism och viljefilosofi
Schopenhauer såg sig som Kants ende sanne arvtagare. Världen som föreställning är Kants värld av framträdelser.