Antiken · 400-talet f.Kr.
Sofister
Kringresande lärare som tog betalt för att lära ut retorik och konsten att övertyga. De var ofta relativister: människan är alla tings mått, som Protagoras sa.
År 427 f.Kr. kommer ett sändebud från den sicilianska staden Leontinoi till Aten för att be om militär hjälp. Han heter Gorgias. Enligt senare källor talar han inför folkförsamlingen på ett sätt som atenarna aldrig har hört, rytmiskt och fullt av motsatspar. Han får sin hjälp och stannar som lärare åt stadens unga män.
Gorgias var en av sofisterna, kringresande lärare som tog betalt för att lära ut det som behövdes för att lyckas i en demokrati. De ställde en fråga som fortfarande svider: om man kan argumentera lika bra för båda sidor av en sak, finns det då någon sanning att hitta?
Bakgrund
Efter segrarna över perserna blev Aten rikt och mäktigt, och demokratin gav varje fri man rätt att tala i folkförsamlingen. Rättegångar avgjordes av hundratals lottade medborgare, och den anklagade fick försvara sig själv. Den som kunde tala väl hade makt. Den som inte kunde riskerade egendom och liv.
Här fanns en marknad för undervisning. Sofisterna erbjöd det som den gamla uppfostran med gymnastik, musik och Homeros inte gav: retorik, argumentation, språklära och kunskap om lagar och seder. Ordet sofist betydde till en början bara kunnig person. De kom från hela den grekiska världen och hade sett att sederna skilde sig från stad till stad.
De tog också över en skepsis från naturfilosoferna. Försokratikerna hade gett motstridiga svar om världens grund, och sofisterna drog slutsatsen att frågan kanske inte gick att avgöra. Det som gick att undersöka var människan och hennes samhälle.
Grundtankar
Människan är alla tings mått
Så inledde Protagoras sin bok om sanningen. Platon tolkar satsen så här: om vinden känns kall för mig och varm för dig, så är den kall för mig och varm för dig, och det finns ingen ytterligare fråga om hur vinden är i sig. Det som gäller för sinnesintryck gäller då också för rätt och orätt i en stad.
Natur och sedvänja är två olika saker
Sofisterna skilde mellan fysis, det som gäller av naturen, och nomos, lag och sed som människor har stiftat. Eld bränner överallt, men vad som räknas som rättvist växlar. Slutsatserna gick isär. Protagoras såg lagarna som det som gör samhällsliv möjligt. Antifon menade att de ofta tvingar oss att handla mot vår natur.
I varje fråga finns två motsatta argument
Protagoras lärde sina elever att tala för och emot samma sak. Den som kan det ser frågan från alla håll, och den som bara kan ena sidan förstår inte ens den. Kritikerna sade att metoden gör den svagare saken till den starkare. Övningen lever kvar i rättssalens åklagare och försvarare.
Talet har makt över själen
Gorgias skrev ett försvarstal för Helena, som enligt sagan rymde med Paris och utlöste det trojanska kriget. Om hon övertalades var hon utan skuld, hävdar han, för talet verkar på själen som ett läkemedel verkar på kroppen. Det kan väcka fruktan, stilla sorg och förhäxa. Retoriken är därmed en kraft att ta på allvar.
Dygd går att lära ut
Den gamla adeln ansåg att duglighet gick i arv. Sofisterna lovade att göra vem som helst till en skicklig medborgare mot betalning. I Platons dialog berättar Protagoras en myt där Zeus ger alla människor del i rättskänsla och hänsyn. Därför får alla tala i församlingen, och därför kan alla bli bättre genom undervisning.
Utveckling
- ca 450–420 f.Kr.
Första generationen
Protagoras, Gorgias, Prodikos och Hippias reser mellan städerna, undervisar söner till rika familjer och blir berömda.
- ca 430–400 f.Kr.
Radikalare slutsatser
Under det peloponnesiska kriget skärps tonen. Antifon ställer naturen mot lagen, och Thrasymachos framställs av Platon som den som likställer rättvisa med den starkes intresse.
- 300-talet f.Kr.
Platons dom
Platon och Aristoteles beskriver sofisterna som handelsmän i skenkunskap. Isokrates för retorikundervisningen vidare i egen skola.
- 100–200-talet e.Kr.
Den andra sofistiken
Under romersk tid används namnet med stolthet av firade talare. De har lite gemensamt med de ursprungliga sofisternas filosofi.
Invändningar
Relativismen upphäver sig själv
I dialogen Theaitetos låter Platon Sokrates invända. Om varje åsikt är sann för den som har den, så är också åsikten att Protagoras har fel sann för dem som anser det. Dessutom: varför skulle någon betala Protagoras om ingen vet bättre än någon annan? Protagoras svar, som Platon återger det, är att läraren byter sämre uppfattningar mot nyttigare, inte falska mot sanna.
Retorik är övertalning utan kunskap
I dialogen Gorgias jämför Sokrates retoriken med kokkonst. Kocken ger kroppen det som smakar gott och läkaren det som gör den frisk. Talaren smickrar på samma sätt folket utan att veta vad som är rättvist. Gorgias linje var att konsten är neutral och att läraren inte kan lastas för hur eleven använder den.
Om rätt bara är sed, vinner den starke
Platon låter Thrasymachos och Kallikles dra slutsatsen fullt ut: lagarna är de svagas påfund, och den som kan bör ta för sig. Hela Staten är ett svar på den utmaningen. Det är osäkert hur många verkliga sofister som tänkte så.
Arvet
Den viktigaste följden var en motreaktion. Sokrates frågade efter vad rättvisa och mod är i sig, och Platon byggde sin idélära för att visa att det finns en måttstock som inte beror på tycke. Linjen på kartan från sofisterna till platonismen står för den striden. Nästan allt vi vet om sofisterna kommer från deras motståndare, vilket färgar bilden.
Retoriken överlevde kritiken och blev kärnan i högre utbildning under antiken och långt fram i modern tid. Skillnaden mellan natur och konvention återkommer när kontraktsteoretikerna på 1600-talet frågar varför vi ska lyda lagar.
Den som har gått en kurs i argumentation, sett en debattävling eller anlitat en advokat har mött sofisternas hantverk. Frågan de väckte är också kvar: hur skiljer man den som har rätt från den som talar bäst?
Vanliga missförstånd
- ”En sofist är en ordvrängare.”
- Betydelsen kommer från Platon och Aristoteles. Sofisterna var sin tids ledande lärare och bidrog till grammatik, retorik och statslära. Protagoras fick i uppdrag att skriva lagar åt en nygrundad stad.
- ”Sofisterna förnekade att det finns sanning.”
- De var inte eniga. Protagoras relativism är en hållning. Hippias talade om en naturlig lag som är gemensam för alla människor, och Prodikos ägnade sig åt ordens exakta betydelse.
- ”Sokrates var sofisternas motsats.”
- Samtiden såg honom som en av dem. Aristofanes komedi Molnen från 423 f.Kr. gör Sokrates till ledare för en skola i ordvrängeri. Skillnaden var att han inte tog betalt och inte påstod sig veta.
Att läsa
- ProtagorasPlaton · ca 390 f.Kr.
Sokrates möter den störste sofisten i ett hus fullt av beundrare. Rolig, och ovanligt rättvis mot motståndaren.
- Lovtal över HelenaGorgias · sent 400-tal f.Kr.
Ett av få bevarade verk av en sofist. Några sidor om talets makt, skrivet som uppvisning.
- GorgiasPlaton · ca 380 f.Kr.
Platons hårdaste uppgörelse med retoriken, och Kallikles försvar för den starkes rätt.
- TheaitetosPlaton · ca 369 f.Kr.
Den noggrannaste prövningen av satsen om människan som mått. Svårare än de andra.
Släktskap
Vart sedan
- Möter motstånd frånPlatonism
Mot sofisternas relativism hävdar Platon att det finns en sanning och ett gott som inte beror på vad vi tycker.